Tvåspråkig utbildning ger redskap för professionellt arbete på svenska
23.9.2021
Socialarbetarna som deltog i den tvåspråkiga specialiseringsutbildningen av Sosnet önskar att svenskan hade kommit in långt tidigare, redan i grundutbildningen.
När Pia Gripenberg antogs till kvoten för Helsingfors universitet, den tvåspråkiga specialiseringsutbildningen Socialt arbete med barn, unga och deras familjer, som arrangerades för anda gången av Sosnet som ett samarbete av landets universitet, placerades hon i den svenskspråkiga diskussionsgruppen.
Hon antog utmaningen och ångrar sig inte fastän finska är hennes första språk.
Bakom det svenskklingande namnet finns hennes pappa som så många andra som gifte sig på finska på 70-talet valde bort svenskan hemma. Han talade konsekvent finska med Pia. Visst har hon en svenskspråkig faster, passiva kunskaper i svenska har hon haft sedan barnsben och i skolan hade hon lätt för svenska.
– Det visade sig vara lätt för mig att delta i den här utbildningen där vissa kursavsnitt hade föreläsare som talade svenska. Det var alltid fritt fram att diskutera antingen på svenska eller finska, beroende på ens modersmål. I diskussionsgruppen som jag tillhörde, ingick alla de som hörde till den svenskspråkiga kvoten. Diskussionerna i vår grupp gick på svenska och jag kunde fylla ut på finska, säger Pia.
Hon vet att det var svårare för andra kursdeltagare att förstå de svenskspråkiga föreläsarna. Det var dock möjligt att läsa kurslitteratur enbart på finska och engelska, att välja bort de svenspråkiga alternativen.
Svenskan måste komma in långt tidigare
Pia har bakom sig 19 arbetsår inom barnskyddet i Helsingfors stad.
– När jag jobbade på en mottagningsanstalt för unga hade vi en gång en klient som var inflyttad från Sverige. Vi löste språkfrågan internt genom att lägga om arbetsschemat. Helt lätt var det inte. Det verkar som om svenskspråkiga utbildade inom det sociala området sällan söker sig till barnskyddet, säger Pia.
– Överhuvudtaget är det svårt att rekrytera till barnskyddet. Att sedan ännu kräva att personalen ska kunna svenska är kanske för mycket begärt.
Attityden till svenskan kan ha förändrats för många kursdeltagare.
Pia anser inte att liknande tvåspråkiga specialiseringsutbildningen som denna avhjälper bristen på tvåspråkig personal i barnskyddet.
– Svenskan måste komma in långt tidigare. I de finskspråkiga yrkeshögskolorna och på universiteten borde det finnas svenskspråkiga kurser för att säkerställa att svenskspråkiga klienter blir bemötta på sitt modersmål. Exempelvis de finska yrkeshögskolorna skulle kunna ha samarbete med svenska motsvarande för att få tillgång till vissa kurser på svenska.
Hon tror ändå att attityden till svenskan kan ha förändrats för många kursdeltagare, tröskeln att förstå och kanske även att uttrycka sig på svenska har blivit lägre.
– Utbildningen lärde mig att om jag skulle vilja studera vidare kan jag göra det också på svenska.
Nyttigt professionellt nätverk
Saija Fabritius är en annan av socialarbetarna som avslutade utbildningen i juni.
Hon är anställd av Valkeakoski kommun som förman vid enheten för socialt arbete med barnfamiljer.
– Det var lätt var det för mig att följa med de svenska studieavsnitten och det hjälpte av vi fick det skrivna materialet på båda språken. Lite svårare var det att förstå en föreläsare som var från Sverige. Få gånger deltog jag på svenska i diskussionen – vi kunde prata våra modersmål. Jag tror ändå att de fria diskussionerna blev lidande på grund av att utbildningen det sista året skedde via zoom. Att delta i en svenskspråkig diskussion om professionella frågor är dessutom svårare för mig. I gruppen reflekterade vi över hur annorlunda det känns att tala det andra språket. Nyanserna saknas.
– I början av kursen tänkte jag att jag skulle utveckla mina svenskkunskaper, men tiden räckte inte till att läsa facklitteraturen på svenska.
För Saija gav utbildningen ett nyttigt professionellt nätverk för att reflektera ur olika perspektiv över fenomen i arbetet med barn och unga. Någon saliggörande tolkningsteori finns inte. Teorierna kompletterar varandra, liksom olika professioner som jobbar med barn och unga och deras familjer.
– Jag hoppas det i framtiden finns egna tjänster för specialsocialarbetarna. Få av oss som deltog i utbildningen har fått högre lön, poängterar Saija Fabritius.
