– Att komma samman och diskutera är guld värt, säger Mona-Lisa Sandelin, Daniela Julin, Mariah Indola, Katarina Rauhala, Mikaela Klemets, Irene Bäckman, Erika Frantz, Marie Björklund, Ann Backman och Maria Balk.
Lape bidrar till Sote-beredningen och landskapsreformen med att lyfta fram barnperspektivet inom socialtjänsten.
Lape Österbottens projekt Barnet och familjen i centrum utforskar bl.a. hur socialt arbete kan beakta barns delaktighet inom handikappservice och barnskydd. En nationell styrning av barns delaktighet saknas och de olika landskapen befinner sig på olika nivåer avseende delaktigheten. Projektarbetare pol.mag. Maria Balk leder på uppdrag av FSKC (Finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området) processnätverket för socialarbetare
– I höstas ringde jag runt till alla kommuner i Österbotten för att informera. Många ansåg delaktigheten vara viktig men man framhöll också resursbristen och var inte säker på att kunna sända deltagare till nätverksträffarna. Först anmälde sig fyra socialarbetare från handikappomsorgen och en från barnskyddet. Till nästa träff ytterligare fyra deltagare, säger Maria Balk.
– Erfarenheterna av nätverkandet hittills visar på ett genuint intresse för barns delaktighet, också från studerandehåll, men implementerandet av barns delaktighet med hjälp av konkreta metoder inom handikappomsorgen och barnskyddet är svårt på grund av socialarbetarens arbetsbörda, tydliggör Balk.
Fler barnmöten
I nätverket ingår studerande Mikaela Klemets som gör praktikforskning och sin pro gradu om barns delaktighet. Praktikforskningen, som blir en del av rapporteringen som förs vidare till landskapsreformen, fäster fokus vid resursbristen som motverkar planen på att öka barns delaktighet med hjälp av fler möten med barnen, och gärna möten i annan miljö än socialtjänstens lokaler.
Utgångspunkten är att socialarbetaren är lyhörd för barnets livssituation och vilja att vara delaktig. Mötesförberedelser föregår ett lyckat möte, barnet och föräldrarna ska informeras om mötesupplägget och barnet är i centrum för mötet. Utvärderas bör även om barnet självt, utifrån barnets perspektiv, upplever att hen är delaktig i mötet. Efter mötet kan socialarbetaren fråga barnet hur hen upplevde mötet. Förutsättningen för att få fram barnets egen röst i mötet är att språket anpassas efter barnets språkliga nivå.
Stöd för implementerandet av barns delaktighet hittas i Västernorrlandsmodellens utvärdering av barns delaktighet.
Som svar på frågan vad man kan ändra på inom socialvården för att öka barns delaktighet uppmuntrar Ann Backman, som jobbar med det övergripande, stora Lape-projektet, att socialarbetarna ska förhandla om att få in delaktigheten på sina arbetsplatser. Verksamhetskulturen ska förändras och inspirationen för förändringsarbetet kan vara att Österbotten ska få utmärkelsen ett barnvänligt landskap. Förmannens stöd är viktigt för att få utrymme för arbetet med barnen. Socialvårdens arbetskultur ska gå in för barns delaktighet, det betyder även möten hemma hos barnfamiljerna.
Förhoppningen är att detta nätverk ska utarbeta konkreta verktyg för beaktandet av barns delaktighet. Ann Backman hänvisar till Pesäpuu ry:s existerande material. Svenska handböcker finns att tillgå, exempelvis Barnen vill –Vågar vi (Stiftelsen Allmänna barnhuset 2014). Efterfrågan finns på utbildning i hur bildstöd kan användas i kommunikationen med barn – känslokort, smiley- och nallekort, situationskort, penna och papper för barnens teckningar.
– FN:s barnkonvention borde vara riktgivande inom socialtjänsten. I internationellt sammanhang har Finland blivit prickat för att inte beakta barnen i beslutsfattandet. Det tar tid att skapa forum för ett förändrat förhållningssätt och verksamhetsmodeller för barns delaktighet. Barnen kan vara delaktiga i beslutsfattandet men myndigheten bär ansvaret, barn kan inte förutse konsekvenserna av besluten, påpekar Backman.
Seminarium i Vasa
Nätverksträffarna kommer avslutas med ett delaktighetsseminarium på Silveria i Vasa den 24 maj, kl 8.30–12.00, öppet för alla intresserade. Ann-Marie Stenhammar med lång erfarenhet av delaktighetsfrågor inom service för personer med funktionshinder i Sverige, är inbjuden till seminariet. Ett likadant seminarium ordnas vid G18 i Helsingfors den 23. maj kl. 12–15.
Enligt rapporten om hur språkfrågan beaktas i Lape-programmet (Stoor, Backman, Lindholm 2017) blir det fråga om mer noggrann planering för att säkerställa de svenskspråkiga servicekedjorna för barn och familjer. De språkliga förhållandena kommer förändras i framtiden då procenten svenskspråkiga minskar som en följd av att de svenskspråkiga räknas utifrån hela landskapet, och inte som tidigare utifrån invånarnas hemspråk i de enskilda kommunerna.
Enligt barnkonventionen och vår nationella lagstiftning ska barnet kunna använda sitt eget språk – finskan och svenskan är jämställda språk i Finland. De språkliga rättigheterna kan innebära att finsk- och svenskspråkig service upphandlas separat eftersom myndigheterna är skyldiga att tillgodose tvåspråkig service. I vissa fall blir det fråga om särlösningar då hela servicekedjan ska finnas på svenska.
I framtiden blir landskapens uppgift att ge strukturerna för nätverk liknande detta för att främja barns delaktighet, medan kommunerna förverkligar nätverket.
