Ann-Marie Lindqvist ser gärna att studier i socialt arbete sammanför de professioner som i och med sote-reformen allt mer ska samarbeta på fältet.
Foto: Sunniva Ekbom
Ann-Marie Lindqvist slår ett slag för praktikforskning. Intresset för att forska i funktionshinder har ökat, berättar Ann-Marie Lindqvist som undervisar studerande inom socialt arbete på magisternivå.
Pol.dr. Ann-Marie Lindqvist disputerade på temat delaktighet och brukare med utvecklingsstörning för ett och ett halvt år sedan. Hon hör till teamet som handleder de svenska studerande inom studieperioden praktikforskning och gläds över att Helsingfors universitet satsar på att kursen i praktikforskning ingår för alla studerande på magisternivå inom ämnet socialt arbete.
– Med min bakgrund förankrad i praktiskt socialt arbete med personer med utvecklingsstörning känns det naturligt att kombinera eget kunnande och erfarenhet med forskningsprojekt som stöder sig på kvalitativ deltagarorienterad forskningsmetodologi.
Hon oroar sig dock hur det ska bli i framtiden om nedskärningspolitiken leder till större studerandegrupper med mindre utrymme för kritiska diskussioner. Det får inte gå så att kompetenskraven sänks på lägre och högre nivå inom studierna inom socialt arbete. Som en del av undervisningen förekommer grupparbeten och studerande kan också skriva kursarbeten och pro gradu-avhandlingar i par.
Samarbetsförmågan, förmågan att se utifrån olika perspektiv övas upp vilket behövs med tanke på arbetslivet. Även gemensamma kurser, seminarier som sammanför studerande inom socialt arbete och medicin är viktiga.
Studier inom socialt arbete uppmuntrar enligt Lindqvist de studerande att tänka kritiskt, reflektera och formulera egna åsikter.
Deltagarorienterad forskning
Ann-Marie Lindqvist har som målsättning att fortsätta forska inom sitt område. Nästa gång med fil.dr. Katarina Hakala forskare vid Kehitysvammaliitto ry, en finländsk kollega som delar hennes forskarperspektiv.
– Vi söker finansiering för ett forskarnätverk för deltagarorienterad forskning. Tillsammans med brukare skulle vi formulera forskningsfrågorna och genomföra forskningen. Det skulle fylla en forskningslucka även internationellt sett. Motsvarande forskning har aldrig resulterat i en multimedierapport och metodologisk lärobok som är vår målsättning. Avgränsningen är personer med utvecklingsstörning vilka kan uttrycka sig verbalt.
– Det ska bli intressant att sammanföra personer med utvecklingsstörning med både svenska och finska som modersmål och utöver verbalt språk pröva bl.a kreativa uttryckssätt.
Stöda självbestämmande
De starka intresseorganisationerna har en viktig funktion i synnerhet i tider med hot om nedskärningar inom personalen som ska ta hand om större grupper.
– Det långsiktiga arbetet med att stöda självbestämmandet och stärka självkänslan hos personer med utvecklingsstörning går inte att kombinera med personalnedskärningar. Personaldimensioneringarna ska bestämmas utifrån behovet. ”Vähemmällä enemmän” är en helt omöjlig ekvation. Det handlar ju om att uppfylla FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med utvecklingsstörning, säger Lindqvist.
I sin doktorsavhandlig forskade Lindqvist i både brukar- och personalperspektivet rörande delaktighet rörande personer med utvecklingsstörning.
Hon kom fram till att både personalen och brukarna försöker finna nya roller och att de i den processen har behov av stöd. Brukarna är i sin vardag beroende av hur personalen ser på sitt arbete. Osäkerheten hos personalen om vad som är rätt eller fel visar att de omdefinierar sin roll. De är i behov av utbildning för att ge det stöd bukarna behöver för att fatta små och stora beslut.
Stödet betyder att brukarna får information om alternativa val på ett sätt som de förstår och möjlighet att konkret pröva på de olika alternativen. Brukarna behöver stöd för att förstå vad olika beslut leder till. Innan de fattar beslut kan de också behöva tillräckligt med tid och möjlighet att prata med någon som de har förtroende för.
– Förhandlingar om tillhörighet och delaktighet sker i samspel mellan personalen och brukarna. Båda parter lyfte fram hur viktigt det är att förstå och att bli förstådd. Brukarna liksom personalen kan behöva stöd för kommunikationen. Personalen förhöll sig reflekterande och hade behov av att diskutera med kollegor. Det är ibland en svår balansgång mellan att arbeta för brukarnas självbestämmande och att garantera deras trygghet.
Det viktiga stödet som hittas i personalgruppen behövs i brytningstider när delaktighet och självbestämmande implementeras i vardagen med brukarna.
– Brukarna för fram sina tankar och önskemål främst i vardagliga samtal och det är i de här samtalen och i de dagliga aktiviteterna som förtroendet byggs upp till personalen. Ännu förekommer tyvärr att brukarna inte är med i alla diskussioner som berör dem och de känner sig osäkra på vad personalen pratar om dem då de inte är närvarande.
